Jag är utbildad pianolärare och legitimerad psykolog. Jag har tidigare arbetat med vuxna med förvärvade hjärnskador och jobbar sedan 2008 på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm med barn med epilepsi.
Jag är även certifierad yogalärare.
Utifrån mina egna erfarenheter (se nedan) vet jag att vården inte räcker till för att ta hand om närstående och efterlevande. Det finns dessutom för få möjligheter till stöd i samhället. Det leder till att många närstående, som ofta befinner sig i svåra och långvarigt påfrestande situationer, löper en stor risk att fara illa. Detta gäller också för efterlevande, som efter sjukdomsperioden hamnar i ett vakuum. För att börja fylla det hålet använder jag psykologiska och yogiska verktyg vid individuell samtalsbehandling och i retreats i grupp för att ge närstående/anhöriga och efterlevande stöd och hjälp och möjligheter till ett bättre mående.
Om du vill veta mer om mig och om anledningen till denna rehabverksamhet kan du fortsätta läsa här:
På musikhögskolan i Haag träffade jag en trevlig svensk ung student och 1988 lämnade jag mitt hemland för att flytta till kärleken i Sverige. När barnen inte var allt för små längre började jag så småningom studera psykologi vid Stockholms universitet och blev legitimerad psykolog 2007.
Under och direkt efter studierna arbetade jag några år med vuxna med förvärvade hjärnskador. Sedan 2008 arbetar jag med barn och ungdomar med svårbehandlad epilepsi, intellektuella funktions- nedsättningar, neuropsykiatriska diagnoser och psykiska svårigheter. En del av mitt arbete består av kontakt med barnens föräldrar och jag får inblick i familjernas tuffa vardag.
Det som för några år sedan hände i mitt privatliv gjorde att jag fick upp ögonen för den stora bristen i samhället när det gäller hjälp och stöd till anhöriga. Jag själv har två barn. Vår son blev 2014 sjuk i leukemi. Vi fick träffa läkare, sköterskor och undersköterskor och hade telefonkontakt med sköterskorna på avdelningen. Vi fick inte träffa någon kurator eller psykolog. Vår son behandlades under tre månaders tid och blev sedan friskförklarad. Min man och jag var inte så involverade, varken under sjukdomen eller året efter. Vår son ville klara sig själv som stark, ung vuxen. Jag sjukskrev mig efteråt några veckor på halvtid, vilket inte hjälpte mot den ständiga oron som hade börjat gnaga den första minuten han ringde och sedan aldrig släppte mer. Lite mer tid hemma hjälpte inte heller mot alla känslor jag hade upplevt under dessa tre månader. Men livet gick vidare, jobbiga bilder och tankar bleknade lite, allt var bra igen.
Precis ett år senare återinsjuknade han och då började den värsta perioden i allas våra liv. Nästan 1½ år av sjukdom, tre återfall till, följdsjukdomar, medicinbiverkningar och infektioner, lidande, kamp, intensivvård i flera långa perioder, desperata läkare, hopplösa och mycket kritiska lägen, hjärnblödningar, ögon- och andra operationer, kronisk njursvikt med därtill hörande dialys. Min man och jag turades om att vara med vår son dag och natt nästan varje minut under hela denna period. Vi bodde med honom på sjukhuset, både på IVA, många veckor i sträck på hematologavdelningen och några korta perioder hemma. När han mådde relativt bra fick han lämna sjukhuset och då kunde vi pyssla om honom med hjälp av ASIH, avancerad sjukvård i hemmet.
Jag fick sömntabletter utskrivna, och vi fick hjälp med sjukintyg. Vi fick träffa en kurator men vi tyckte själva att vi klarade oss och tackade nej till flera samtal. Personalen, från städerskan till specialisterna, såg oss och gav oss av sin dyrbara tid, men anhöriga ingår inte i deras uppdrag. Min man och jag försökte turas om med att leva vårt vanliga liv vid sidan om med arbete och socialt umgänge. Vi försökte finnas där för vår dotter. Som lillasyster kämpade hon sig genom dessa år. Utåt sett klarade hon sig ganska bra.
Oktober 2016 tog det slut. Vår sons kropp orkade inte längre och han lämnade jorden. Vi bar hem alla våra saker, alla plastpåsar med hans och våra ägodelar. Dörren stängdes. Två dagar senare begravde vi vår son, vår bror, vår värld.
Vi tog själva kontakt med hematolog- och dialysavdelningen och hälsade på efter några månader för att kunna göra ett steg i vår bearbetning, men från vårdens håll togs inga initiativ till en sådan möjlighet.
Ett år efter hennes brors död blev vår dotter mycket sjuk. Hon hade förlorat allt i och med sin älskade storebrors resa till nästa värld. Hon kollapsade efter att ha kämpat på i flera år. Det blev akut ambulans till psykiatrin och en lång period med sjukskrivning och medicinering. Återigen fick vi stå bredvid utan att kunna hjälpa till. Och ingen i vården som frågade oss hur vi mådde.
Ett år senare insjuknade min man i en akut hjärtinfarkt. Jag åkte med i ambulansen, sov en natt på sjukhuset. Allt gick bra. Inget konstigt, jag var luttrad, inte speciellt orolig, automatpiloten gick på direkt. Ingen som frågade hur jag mådde - förutom min man som krävde att jag skulle få en egen säng i hans rum.
Och så, en vecka senare insjuknade jag med buller och bång i ett utmattningssyndrom. Jag hade under lång tid haft psykosomatiska besvär som yrsel och huvudvärk. Min koncentration och mitt minne fungerade inte. Jag var ständigt trött, hade nära till ilska och gråt. Nu hade jag gått in i väggen och var äntligen tvungen att ta hand om mig själv.
Januari 2017 tog jag kontakt med en kundaliniyogalärare som jag hade gått för i en vanlig klass något år tidigare. Jag förstod att jag, efter vår sons död, behövde hjälp men ville inte gå till en psykologkollega för en vanlig samtalsbehandling. Då började min resa tillbaka till livet. Jag fick en axel att gråta mot, kloka ord och förklaringar, små yogaövningar och meditationer, kärlek, healing. Jag började göra dessa övningar nästan varje dag. Med jämna mellanrum träffade jag min lärare. Hon byggde varsamt upp mitt mående. Utöver känslomässigt och själsligt omhändertagande fick jag lite andra övningar och meditationer att göra och tänka på. Yogan i sig började hela mig. Jag fick verktyg att gråta, att få kontakt med alla känslor som hade varit undanstoppade i flera år. Jag kunde vara glad och ledsen samtidigt. Jag kunde sluta med sömnpiller. Jag började engagera mig i Blodcancerförbundet, hjälpte till med hemsidan och höll föreläsningar för närstående.
När vår dotter blev sjuk, och sedan min man, klarade jag mig igenom dessa perioder utan en allt för stor och långvarig tillbakagång i mitt fortfarande sköra mående. När utmattningssyndromet till slut hann ikapp mig var jag sjukskriven i 8 månader, men yogan och meditationer fanns där i princip varje dag. Min yogalärare fortsatte att stötta mig. Livet började sakta men säkert få form igen.
Och så kom små och allt mer ihållande tankar om att kanske en dag själv gå vidare med yogan. Det som har hjälpt och än idag hjälper mig igenom mina svårigheter vill jag dela med andra människor som behöver det. Så sedan mars 2021 är jag certifierad yogalärare.
Utifrån mina egna erfarenheter vet jag att vården inte räcker till för att ta hand om närstående och efterlevande. Det finns dessutom för få möjligheter till stöd i samhället. Det leder till att många närstående, som ofta befinner sig i svåra och långvarigt påfrestande situationer, löper en stor risk att fara illa. Detta gäller också för efterlevande, som efter sjukdomsperioden hamnar i ett vakuum. För att börja fylla det hålet använder jag psykologiska och yogiska verktyg vid individuell samtalsbehandling, gruppsamtal och i retreats i grupp för att ge närstående/anhöriga och efterlevande stöd och hjälp och möjligheter till ett bättre mående.
Se vidare under "Rehabilitering"